Det finns nästan ingenting som skrämmer mig så mycket som framtiden. Satt och pratade med My en hel del om det igår och ju mer jag tänker på det desto mer skrämmer tanken mig. Vi har, enda sedan vi lärde känna varandra, haft stora planer om vad vi ska göra när vi gått ur skolan. Vi skulle flytta till Tyskland tillsammans där vi skulle skaffa lägenhet och extrajobb tills vi kommit på vad vi ville göra med våra liv. Sedan skulle allting flyta på helt utan komplikationer. Riktigt så naiv är jag inte längre, och tanken på att det inte är så långt kvar tills jag faktiskt går ur skolan på riktigt är skrämmande. Jag har inga framtidsambitioner överhuvudtaget och jag vill verkligen inte växa upp. Jag lever ständigt i det förflutna och just nu känner jag hur tiden bara rinner ifrån mig.

Imorgon börjar skolan igen, vilket innebär att jag kommer vara tvungen att plocka fram någon slags styrka jag vet att jag inte har. Jag skulle behöva ett stopp i tiden för att bara andas och reda ut mina egna tankar.

Om någon lyckas uppfinna någonting som kan få tiden att stanna så säg till, för jag är rädd.